Tankar och funderingar
Jag ser mig mig själv som en väldigt smal människa! Inte kroppsligt, men på andra bitar. Jag menar, jag är väldigt ensam på det stora hela, umgås med min familj, sambo och så har jag väl två stycken jag umgås med som vänner.
Ja att vi ses, träffas först och främst, snackar via sms och annan slags chatt. Är jag så hemsk? Måste bara fråga. Har jag gjorr något någon? Det har jag ju uppenbarligen gjort eftersom mitt nätvärk av socialt umgänge minskat så totalt.
Jag vill vara den som är inne, vara den som jobbar, tjänar pengar, kan göra roliga saker, umgås, träffas och bara vara. Jag vill också vara den som är gravid/har barn, har familjen samlad under ett och samma tak. Jag vill också kunna få bo i ett hus, ha bra grannar, en fin trädgård och en bra bil.
Önskar att jag kunde ändra mig så att jah kunde passa in. För nu i den här utfrysningsgrejjen är der inte kul. På ett sätt självförvållat, på ett annat sätt där de mesta är så vet jag faktiskt inte vad jah kan göra mer för att passa in.
"Man gör sitt bästa"! Jo förvisso, men tydligen är jag inte ens i närheten av det heller...
Men gumman, du vet att du alltid får umgås med mig och lilleman om du vill! Kram